I ett forum jag är med i ställde en syster, för länge sedan, frågan ”Kan man vara religiös utan att vara andlig?”. Jag har inte svarat på hennes fråga, men den satte igång ett spännande tankearbete hos mig. Jag vet vad jag tycker i den frågan, MEN jag har aldrig riktigt funderat över den, och över varför jag tycker det jag tycker, och vad jag har haft för grund till min uppfattning.
Jag tror att man kan vara religiös utan att vara andlig, och andlig utan att vara religiös. Men när det kommer till min underbara religion, då anser jag att det är ett måste att sträva efter att vara andlig. Andlighet är en del av religionens innersta väsen. Vad menar jag då med andlighet? Jag tror att jag nämnt det i andra inlägg, fast utan att nämna ordet andlighet i samband med det. Andlighet är, för mig, när man strävar efter att ständigt vara medveten om Allaahs närvaro. Genom att påminna sig själv om Allaah. ”… Är det inte så att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla” (Soorah ar-Ra’d: 28) Att minnas Allaahs ord, där Han förklarar skapelsens mening ”Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna enbart för att de skall [känna Mig och] dyrka Mig” (Soorah adh-Dhaariyaat: 56). Det betyder att den enda anledningen till att vi finns, är för att vi ska dyrka och tillbedja Allaah.
Denna Gudsmedvetenhet är för mig oerhört andlig. Det handlar inte så mycket om ritualer eller specifika handlingar utan mer om ett förhållningsätt till sitt liv, sig själv, sin omgivning och framförallt till Allaah, Skaparen, Försörjaren, Den Barmhärtige, Den Förlåtande, Den Generöse.
